Äntligen känner jag att det är dags

Scroll down for english!

Hej! Det jag menar med rubriken är att jag velat det här så länge, men inte känt att det är dags ännu. Alltså, att börja skriva. Om mig, mitt liv, mina tankar och allmänt om det jag upplever. I ett huvud som mitt, händer det rätt mycket varje dag. Vilket betyder att jag kan skriva hur jävla mycket som helst. Rent en bok om dagen kanske… Dom dagar det inte händer så mycket i min hjärna, tror jag på riktigt att det är något fel på mig. Tystnad i mitt huvud är så himla ovanligt, att det kan kännas tomt på ett obehagligt sätt när det väl sker. Vissa av er kanske tänker att ”men varför ska jag söka hjälp hos dig?” Ni kanske tänker att ”jag vill ju lära mig hur jag ska få mer ro i min hjärna, hur ska du hjälpa mig med det när du inte har funnit frid inom din hjärna?” Jag förstår er som faktiskt undrar det. Men jag har också ett svar till er.

Jag kan inte hjälpa er med att få frid inom er. Det kan bara NI. Ni är dom ända som kan göra detta möjligt för ER SJÄLVA. Precis som jag själv, med mig själv och FÖR mig själv. MEN! Det jag kan göra möjligt för er, är att inspirera er till att söka hårdare efter frid. Jag kan motivera er till att börja längta hårdare efter att leva mer till fullo. Jag kan göra det möjligt för att ni kanske får mer ångest över att ni inte gör det ni älskar. Jag kanske kan bidra med att ni kommer förstå vilket bullshit ni lyssnar till och lever efter varje dag. Ja, det ligger hos mig på sätt och vis. Men beslutet och om det är möjligt för er att komma till en viss plats sitter alltid hos er.

Ja, jag har väl kommit en jävligt bra bit på vägen mot det som vi idag kallar för ”bättre”. Från anorektisk, stark dödslängtan och drogberoende har jag lyckats klättra upp. En jävla bra bit. Jag har fortfarande inte förstått det själv. Men herregud, vissa dagar kan jag än idag leva med en torktumlare i huvudet. Men jag ger för i helvete inte upp för det. Och det är därför jag tycker att ni borde läsa. Hur jag hanterar jag dessa dagar utan att tappa det helt? Hur hanterar jag en hel dag som är utmanande? Hur hanterar jag flera veckor med återkommande känslor och tankar från mitt förflutna? Utan att falla dit igen. Utan att ge upp och slå ihop en allians med djävulen för att han inte ska skada mig nå mer.

I dessa inlägg kommer jag dela med mig av mitt inre. Av mitt ego, mina känslor, vars min stolthet sätter stopp för mig, vilka trauman som återkommer ibland, skumma tankar etc. Men även, hur jag hanterar dessa och hur jag kan observera det som pågår inom mig på långt håll. Utan att sjunka med helt fysiskt. Hur jag kan orka hålla ut att kämpa trots känslor som enbart består av mörker. Mörker från alla håll. Kommer dock även vara ärlig om hur det även inom mitt huvud kan bli fult ibland för att hjälpa er uppnå en känsla av att det är okej att få brutala tankar. Jag vill också hjälpa er uppnå en känsla av att det är okej att må skit, vara otacksam, vara blind, vara rädd och känslomässigt instabil. Herregud vi är ju för fan människor.

I min värld finns det inget mål som består av att vi kommer vara helt fria från allt mörker. Det jag strävar efter är att behandla varje sekund i mitt liv, som ett mål. Med andra ord, varenda stund av mitt liv är viktig så jag kommer göra mitt bästa med att leva så bra som jag kan. Men även acceptera läget när jag inte kan förändra min situation så att det inte slutar upp med att jag krigar emot mig själv.

Ni som läser det här, jag hoppas att min text på något sätt tänder ett ljus på eran livsväg. Ni som inte får nytta av det jag skriver, jag hoppas ni hittar någon/något som hjälper er inom eran resa.

Ta hand om er!

Finally, I feel that it is time

Hi! What I mean by the headline is that I’ve wanted this for so long, but I haven’t felt it’s time yet. I mean, to start writing. About me, my life, my thoughts and generally about what I’m experiencing. In a head like mine, there’s a lot going on every day. Which means I can write as much as I want. Even a book a day, maybe… The days when there’s not a lot going on in my brain, I really think there’s something wrong with me. Silence in my head is so rare that it can feel empty in an unpleasant way once it happens. Some of you may think, ”But why should I seek help from you?” You might think, ”I want to learn how to get more peace in my brain, how are you going to help me with that when you haven’t found peace within your brain?” I understand those of you who actually wonder that. But I also have an answer for you.

I can’t help you bring peace within you. Only you can. You are the only ones who can make this possible for yourselves. Just like myself, with myself and FOR myself. BUT! What I can make possible for you is to inspire you to put more energy into seeking your inner peace. I can motivate you to start longing harder to live more fully. I can make it possible for you to feel more anxiety about that you are not doing what you love. Maybe I can help you understand what bullshit you listen to and live by every day. Yes, a part is up to me. But the decision and whether it is possible for you to come to a certain place is always up to you.

Well, I guess I’ve come a hell of a long way on the road to what we today call ”better.” From anorexic, strong death wish and drug addiction, I’ve managed to climb up. It is a hell of a climb. I still haven’t understood it myself. But oh my God, some days I can still live with a tumble dryer in my head. But I’m not fucking giving up on it. And that is why I think you should read my blog. How do I deal with these days without losing it completely? How do I manage a full day that’s challenging? How do I deal with weeks of recurring feelings and thoughts from my past? Without falling back. Without giving up and forging an alliance with the devil so he won’t hurt me anymore.

In these posts, I will share a lot about my life. About my ego, my feelings, where my pride blocks me, what traumas come back sometimes, shady thoughts and more. But also, how I deal with these and how I can observe what is going on within me from afar. Without sinking physically. How I can hold out and keep fighting, despite having hopeless feelings filled with endless darkness. Darkness from all sides. However, I will also be honest about how it can get ugly inside my head sometimes to help you achieve a feeling that it is okay to have brutal thoughts. I also want to help you achieve a feeling that it is okay to feel like shit, be ungrateful, be blind, be scared and emotionally unstable. Oh, my God, we are f*cking human beings.

In my world, there is no goal that consists of us being completely free of all darkness. What I strive for is to treat every second of my life as a goal. In other words, every moment of my life is important so I will do my best to live as well as I can. But also accept the situation when I can’t change my situation so that I don’t end up fighting against myself.

Those of you who read this, I hope that my text somehow sheds a light on your life path. Those of you who do not benefit from what I write, I hope you find someone/something to help you within your journey.

Take care!